Vad som uppfattas som vackert och fult har alltid varit föremål för diskussion i Göteborg, särskilt när det gäller ny arkitektur. Oavsett om det handlar om byggnader som Nya Konst vid universitetet, ett café i Brunnsparken eller de nya höghusen i staden, finns det många åsikter. Politikerna i Göteborg planerar till och med att bygga fler bostadshus i en "klassisk stil".
Det kan verka som om denna debatt är något nytt, men det är faktiskt inte fallet. Här berättas historien om Göteborgs rådhus som tidigare kritiserades hårt av sin samtid men som nu betraktas som ett av stadens mest hyllade landmärken.
Asplunds tillbyggnad möttes omedelbart av stark kritik vid avtäckningen 1936. Både politiker, journalister, kulturpersonligheter och allmänheten i Göteborg var eniga i sin negativa bedömning. Kritiken spreds även till Stockholmspressen, där man raljerade över den nya funkisbyggnaden. Trots detta betraktas både Asplunds tillbyggnad av Rådhuset och hans tidigare arbete vid Stockholms stadsbibliotek nu som arkitektoniska mästerverk.
För att förstå den samtida kritiken och dagens perspektiv måste man undersöka historien. Rådhuset på Gustaf Adolfs Torg har en lång historia som sträcker sig över 300 år, och olika arkitektoniska stilar har präglat dess utseende genom tiderna. Diskussionen om en modern tillbyggnad startade redan 1912, och Gunnar Asplunds vinnande förslag i en arkitekttävling mötte en kompromissad reaktion från dem som ville bevara stadens historiska integritet och dem som förespråkade modern funktionalitet.
Under de följande årtiondena präglades samhällsutvecklingen av övergången från traditionella stilar till modernism. Asplund arbetade med olika förslag under över 20 år innan projektet slutligen fullföljdes 1934. Kritiken var stark vid avtäckningen 1936, och många ifrågasatte om den moderna tillbyggnaden passade in i den gamla stadskärnan.
Internationell kritik och raljering följde också från Stockholm, där Asplund redan hade kritiserats för sitt arbete vid Stadsbiblioteket. Göteborgarnas syn på arkitektur blev föremål för fördomar, och staden stämplades som konservativ och lantlig av Stockholmarna. Emellertid var debatten mer komplex än den enkla uppdelningen mellan modernism och tradition.
Efter Asplunds död 1940 blev han bortglömd i Sverige, men internationellt erkändes hans förmåga att skapa vardaglig och funktionell arkitektur med humanistisk djup. Trots fortsatt kritik ändrades perspektivet på Rådhuset i Sverige under 1968 när det blev byggnadsminnesförklarat och 1982 utökades skyddsbestämmelserna till att inkludera Asplunds tillbyggnad. Idag betraktas Rådhuset som ett av Asplunds största verk och en klassisk kombination av nytt och gammalt.
Att fördjupa sig i historien kring Rådhuset ger insikter om Göteborgs utveckling och förändringar över tid. Byggnaden, med sin noggrant utformade interiör och fasad, representerar Asplunds konstnärliga och arkitektoniska genialitet. Trots de starka reaktionerna vid avtäckningen 1936 har Rådhuset blivit ett tidlöst landmärke som står kvar på Gustaf Adolfs Torg och fortsätter att inspirera och fascinera besökare från hela världen.
Källa: Higab